Hur kommer det sig att jag aldrig kan komma igång med min rapportskrivning om trafficking? Varför slutar jag alltid inne på bloggen, eller facebook? Ibland tror jag att jag lider av någon koncentrationsstörning, typ damp eller något. Eller så handlar det om att jag inte tror på mig själv tillräckligt. Det är nog så. Ja, för jag är jävligt duktig, egentligen. Men jag orkar liksom inte. Jag väljer ju hellre att vara med mina nallar än att jobba med en tråkig rapport. Nej, usch nej. Nu får jag sluta grina och komma till skott med min uppgift.

"Ja, Maximillian kan faktiskt tugga sin mat nu. Visst kan du det lilla gubben? Oj, svälj inte så stora bitar."

"Ja, men Ebba kan faktiskt gå. Eller krypa, nja, hon kan iallafall ligga på golvet!"
"Åååh, jaa men va mysigt. Nu till helgen ska Maxis ha ettårskalas"

"Trevligt, absolut. Mysigt. Ska vi gå och byta på dig Ebbis?"

Det är ungefär som sportföräldrar. Asså föräldrar vars ungar går på sport. Jag är inte lagt åt idrottshållet och finner det därför inte intressant att snacka fotboll. Jag vet inte ens vad en offside är. Och min bild av dessa föräldrar är att det blir en sorts tävling föräldrarna i mellan, på läktarna. Vilken utrustning de har.

NEEJ, NU FICK JAG EN SNILLEBLIXT! JAG HATAR HOCKEY, ALLT SOM HAR MED HOCKEY ATT GÖRA. Och föräldrarna också. USCH! En kompis till familjen spelade sex gånger i veckan när han var åtta år. Är inte det overkill? Jo det är det. Snälla, låt barnet ha kompisar. Kom igen, sen undrar man varför inte barnet har bra betyg i skolan. HALLÅ? Är man i ett svettigt, kallt ishus så är det inte konstigt att man inte får bra betyg.

Bjuder på två fulisbilder!