Igår kom jag hem från Lomma, efter en fet helg som var hur mysig som helst. Jag satt inte så pjåkigt på vägen hem, och som vanligt kan jag inte hjälpa att iaktta människor. Vad jag har märkt under de två resorna är att det finns två utstående kategorier av resenärer, som jag tycker om att se på. Ena är "Mammorna med skrikande barn" och andra "De sura männen". När jag snackar om mammorna syftar jag på de som satt vid mina platser. Det var en mamma med två barn som jag hamnade bredvid. Barnen, som var trötta och griniga eftersom tåget inte hade någon ac, skrek lite då och då, och ville gå till restaurangvagnen och så. När jag åkte TILL skåne i torsdags satt en mamma med sina tre barn nära mig, och dessa två mammor hade en sak gemensamt: De ville inte höja rösten åt sina barn framför oss andra på tåget. Dessa två mammor gjorde samma sak: Barnen skrek och mammorna började lite nervöst säga till de snällt. Barnen fortsätter så långt att man tror att mamman ska spricka när hon väser fram ett hot mellan tänderna "om du inte gör som jag säger så blir det inget godis ikväll". Barnen, som vet att detta hot är tomt fortsätter.